Reserapport LYMEC-kongress i Barcelona 1-4.5.2008

LYMEC:s kongress i det soliga Barcelona var ingen hit då det kommer till politisk diskussion. Kongressen kretsade till största delen runt det förestående president- och byråvalet, med allt mygel och alla konspirationer som det innebär. Stämningen var trots detta förhållandevis god och största delen av kampanjandet sköttes snyggt, även om en del skitsnack förekom.

Byrån som valdes är, speciellt ur SU:s synvinkel, en mycket god en. Den är betydligt mer socialliberal än den tidigare, och dessutom är den nordiska representationen god och byrån är antalsmässigt jämställd. Den gamla SU-vännen Aloys Rigout (Jeune MR, Belgien) valdes till president, han har SU:s fulla stöd. Till vicepresident valdes Alexander Palhr (Julis, Tyskland) som hör till libertarianerna inom LYMEC. Till byråmedlemmar valde Mette Nielsen (RU, Danmark), Riku Eskelinen (Keskustanuoret, Finland), Majda Zeherovic (Mladi Liberali, Bosnien och Herzegovina) och Dries Holvoet (LVSV, Belgien). Mette, Majda och Riku står alla SU väldigt nära och de stöddes offentligt av oss. Sibel Redzheb (Bulgarien) valdes till kassör. På grund av den sneda könsbalansen inom LYMEC övertygades Matilda att ställa upp som intern revisor och blev också vald till ordinarie.

Resolutionerna fick inte särskilt mycket utrymme. I debatten uttalade SU sig för behovet av att lyfta upp mental ohälsa som ett gemensamt europeiskt problem och stödde Jeune MR:s resolution för en gemensam europeisk strategi för förebyggande av självmord. Resolutionen gick inte igenom. En omröstning om vilka tre teman LYMEC ska bygga sin Europaparlamentsvalskampanj runt hölls också. De tre teman som valdes är: ”Reform the EU budget”, ”Build a strong and credible EU foreign and trade policy” och ”Promote civil rights across Europe”.

Matilda Flemming

RE-LAUNCHING A STRATEGIC PARTNERSHIP WITH NORTHERN AFRICA

Barcelona 29.4-1.5.2008

I år ordnades LYMEC:s seminarium och kongress i Katalonien, I Barcelona. Temat för seminariet var samarbetet mellan EU och Nordafrika, ett ämne jag inte kände till så bra från tidigare. Ordförande Roger Albinyana öppnade seminariet genom att lyfta fram behovet av reform och förändring i Sydeuropa. Han underströk att vi behöver långsiktiga visioner. Europa och EU handlar om att vi också bryr oss om andra länders problem och som exempel nämnde han Ryssland. Landet, dess utveckling och politik inverkar inte bara på finländare och balter utan på oss alla. Nordafrikas ojämlikheter, t.ex. mellan kvinnor och män inom utbildningen, måste tacklas. Ordförande välkomnade seminariedeltagarna med en fras vi fick höra otaliga gånger under de följande dagarna: Välkommen till mitt land, Katalonien, som inte är Spanien!

Seminariet började med att man ville lyfta upp kolonialismen och dess negativa inverkan på länder. Man konstaterade att vi alla måste ta vårt ansvar. Skillnaden i BNP mellan Sydeuropa och Nordafrika är större än någon annanstans.

Senén Florensa, generaldirektör på IEMED (Europeiska institutet för medelhavsregionen), berättade att IEMED från början främst var ett kulturinstitut men har under den senaste tiden genomgått en evolution och blivit mer politisk. Libyen är ett av de länder som inte skrivit under olika samarbetsfördrag medan andra länder gjort det i olika takt. Spaniens BNP är 15 gånger större än Marockos, vilket skapar spänningar. Florensa kritiserade Frankrikes presidents Sarkozys förslag om att bygga en Medelhavsunion. Det var en dålig idé att exkludera andra europeiska länder. Florensa menade ändå att vi nu skall ta vara på den puff Sarkozy gett ämnet men att vi måste styra diskussionen i rätt riktning.

Carlos Gasolìba talade om vikten av goda förhållanden mellan grannländer. Han lyfte upp problemet med avsaknaden av en motorväg mellan öst- och Västafrika, vilket beror på att gränser är stängda.

Föreläsningen "The impact of religion and cultural differences in the relations between north and south: the consequences of colonialism", var väldigt intressant och väckte diskussion bland deltagarna. Lourdes Vital från IEMED var en av de få kvinnorna under seminariet men utan tvekan en av, om inte t.om. den bästa talaren. Hon frågade varför vi ger religionen så mycket vikt och utrymme. Enligt henne blandar vi alltför lätt ihop religion, tradition och kultur och ser inte skiljelinjerna så tydligt mer. Varför är religionen igen så starkt närvarande i politiska och sociala sammanhang? Enligt Vital är det ett resultat av globaliseringen och det faktum att människor flyttar så mycket. Islam kopplas väldigt ofta ihop med våld och många anser att islam och demokrati inte överhuvudtaget går ihop. Vital anser att dialogen med islamistiska grupper i många avseenden helt misslyckats. Var det t.ex. ändamålsenligt att publicera Muhammedteckningarna? Vilka resultat nådde vi med detta? Dessa tankar väckte livlig diskussion, speciellt bland holländarna som frågade om det är nödvändigt och rätt att begränsa yttrandefriheten för att visa respekt mot religioner som islam. Vital ansåg dock att det lönar sig att fundera vad man vill åstadkomma och hur man vill föra samarbetet och dialogen vidare. Enligt en seminariedeltagare hör det egentligen inte till regeringen att kritisera eller försvara filmer eller serieteckningar, utan detta ska skötas av civilsamhället. Politisk islam är inte något nytt fenomen som uppstått ur intet, utan den har sin historia, traditioner och rötter.

Aloys Rigaut, som kandiderade i ordförandevalet och blev vald, avrundade den första seminariedagen genom att konstatera att kolonisering enbart handlade om att ta och inte om att ge. Något ömsesidigt samarbete existerade inte. Världsordningen och fred handlar i grund och botten om fungerande partnerskap i olika former. De nordafrikanska länderna måste känna att de vill ingå ett partnerskap med EU och EU måste inse att en del länder, som Algeriet, inte behöver EU, eftersom de har sin olja.

Onsdagen började med en debatt om den ekonomiska dimensionen av EU-Maghreb-relationen. Bilden som ges av Maghrebländernas ekonomi är oftast positivare än den i verkligheten är, konstaterade Josep Soler från Liberal International. Som exempel nämnde han Marocko, där analfabetisternas antal uppgår till 50 % av befolkningen. 47 % av jobben finns inom jordbrukssektorn. 50 % av importen kommer från Spanien och Frankrike, vilket gör att handeln är alltför snäv. Ungdomsarbetslösheten är hög, 50 %. Joan Frances Pont från universitetet i Barcelona sade att Frankrikes förslag på en medelhavsunion helt enkelt var en fortsättning på det som konstaterades för 15 år sedan i samband med Barcelonaprocessen. Han kritiserade starkt Frankrikes initiativ som han ansåg innehålla en hel del nonsens och försök att undvika att ta upp problem. Det har varit för mycket prat mellan eliten och detta måste förändras. Barcelona processen misslyckades i att föra fram konkreta resultat. Medelhavsunionen kommer nu att vara öppen för alla europeiska länder, vilket är ett framsteg.

Senare på onsdagen besökte vi Kataloniens parlament som var en upplevelse i sig. Byggnaden påminde mer om ett museum och låg mitt i en idyllisk park. Till skillnad från många andra parlament så var det fritt fram för besökare att bänka sig i plenisalen, så nu har man gjort det också! I Kataloniens parlament får man tala spanska men det är väldigt få som gör det. I det spanska parlamentet är det dock förbjudet att tala katalanska, endast spanska duger. Efter rundturen i det lilla utsmyckade parlamentet, hade vi en debatt under rubriken ”Det politiska partnerskapet som en garanti för mer demokrati och mänskliga rättigheter”. Marc Guerrero inledde genom att lista vad som bör göras. 1. Vi behöver en enhetlig politisk röst i Europa. 2. Vi måste främja demokrati runt om i världen. 3. Vi måste få ett slut på politiskt hyckleri. 4. Sluta öka byråkrati och börja prioritera policy agendan. 5. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste revideras och eventuellt slopas. 6. Vi måste tro på det afrikanska folket och ge mer rum för ekonomiska möjligheter. Pau Solanilla, ung socialdemokrat från EuroMed platform, konstaterade genast till en början att det på kortsikt inte finns plats för både demokrati och mänskliga rättigheter. Ett av de stora problemen är att man inte investerar i unga politiska ledare i norra Afrika även om 75 % är under 35 år. Kvinnor och unga faller utanför alla satsningar och detta måste, enligt Pau, tas i. Han menar också att vi måste vara flexibla när det gäller de demokratiska processerna och standarderna men att vi i fråga om de mänskliga rättigheterna måste vara konsekventa och krävande. En väsentlig fråga som vi måste ställa oss själva är hur mycket av våra egna resurser vi är redo att ge upp för att öka på resurserna i Nordafrika och för att därmed göra området stabilare. Emil Kirjas, generalsekreterare för Liberal International, sade sig ogilla indelningen i ”vi” och ”de”. En verklig dialog mellan Europa och arabländerna saknas fortfarande. Kirjas underströk behovet av demokrati och ansvarstagande från alla parters sida. Enligt Kirjas måste vi sluta tala om oss och dem och istället mera tala om oss. Det handlar om vilja och om vi vill se förändring, måste vi investera, såväl ekonomiskt, socialt som kulturellt. Vi måste likväl anpassa oss och lära oss och inte endast kräva en massa av den andra parten.

Onsdagens sista seminarieinslag var en debatt om den mänskliga dimensionen av relationerna – immigration. Gonzalo Fanjul, koordinator på Intermon-Oxfam, inledde med att ställa frågan ”Om immigration inte kan förhindras, hur kan den skötas bättre?” Enligt Fanjul är en överdriven gränskontroll en väldigt dålig lösning. Han anser att EU:s immigrationspolitik är mycket skenhelig och det verkar som om vi främjar fri rörelse av allt förutom människor. EU:s immigrationspolitik är dessutom väldigt dyr, orättvis och kortsiktig, fortsatte Fanjul. Han listade fem förutsättningar för en fungerande och hållbar immigrationspolitik : 1. Gemensam immigrationspolitik. 2. Lika grundrättigheter för alla + ökade juridiska fördelar. 3. Få ett slut på oregelbundna anställningar. 4. Anpassa de sociala utgifterna till befolkningsökningen. 5. Gör immigration till en del av biståndspolitiken. Carles Campuzano, parlamentariker och talesman för immigration och samarbete, påminde om de sociala följderna av att öppna gränserna. Han ansåg också att säsongsarbete kunde utnyttjas betydligt bättre, framförallt inom jordbrukssektorn.

Seminariet avslutades på torsdagen med en runda bordet-diskussion med politiska representanter från norra och västra Afrika. I Marocko har man gjort stora uppoffringar både socialt och ekonomiskt för att uppnå den nuvarande balansen. Yttrandefriheten har utvecklats i en positiv riktning. Den sociala situationen är svår och det finns mycket fattigdom och arbetslöshet. För att klara av dessa två problem behövs ett partnerskap med Europa. Det gäller för EU att ha en klar vision av situationen i dessa länder och främja de ungas och kvinnors deltagande. EU kunde spela en viktig roll när det gäller företag och mera investeringar för att ge ekonomin ett lyft.

Det var ett intressant seminarium med flera bra föreläsare. Tid för diskussion i mindre arbetsgrupper blev det tyvärr inte mycket över för. Utan dialog kan man inte samarbeta och det gäller verkligen att lyssna på vad de andra parterna har att säga. Nordafrikanska flyktingar som sätter sitt liv i spel genom att komma över med små båtar och riskera att drunkna, har endast en intention, att överleva. Flyktingpolitiken bör få ett mänskligare ansikte och här har vår egen minister Thors och hennes stab redan gjort ett enormt jobb!

Eva Roos

Nepal, del II; samarbete nyckel till allt!

Ett av målen med resan var också att visa på hur de politiska ungdomsförbunden i Finland kan samarbeta, trots sina politiska skiljemeningar. Och framför allt att detta samarbete lönar sig, för att man tillsammans når mera. I Nepal finns inte en tradition av koalitionsregeringar (ja, egentligen av demokratiska regeringar överhuvudtaget) för att inte tala om att samarbeta partigränsöverskridande. En alldeles kort historisk bakgrund i Nepals utveckling följer;

Kort översikt över historien

Landet är en monarki, där kungahuset har stått för en hel del underhållning för folket. Det har varit blodiga historirer med maktövertagande genom revolutioner och genom att ta livet av sittande kungen eller premiärministern. Landet hade det riktit riktiga första demokratiska valet den 10 april 2008. Före det hade kungen eller premiärministern, eller också maharajan som är en del av kungahuset och som etablerats under 1900-talet, utsett regering och beslutsfattare.

I valet i april 2008 valdes 27 partier in i Constituent Assemlby. Det betyder att denna folkförsamling skall skriva en grundlag för Nepal.

De största invalda partierna är följande:

Communist party of Nepal (maoisterna) CPN-M 220/601
Nepali Congress NC 110/601
Communist party of Nepal (United Marxist and Leninist) CPN-UML 103/601
MJF 52/601
Terai Madesh Democratic Party 20/601

Sedan valdes också ett antal mindre partier där några fick strax under 10 platser men de flesta endast en eller två paltser. Dessa småpartier representerar ofta olika delar av samhället, exempelvis de kastlösa Daliterna.

CPN-M, Caoomunistparty of Nepal-Maoist grundades år 1994 och var också de som år -96 startade ”Nepalese peoples war”. De hade länge kontroll över landsbyggsorter. De strävar efter en socialreform i nepal, decentralisering av makten och monarkin. CPN-M beräknas ha stora militära styrkor, trots att man inte längre godkänner våld som ett maktmedel. Man räknar med att CPN-M har en knapp miljon sympatisörer.

NC, Nepali Congress är det äldsta partiet och grundades år 1946 Indien och har självdefinierat sig som socialdemokratiskt parti. De har under historien stött kungen men efter valet senast säger sig alla vara överens att avskaffa monarkin. NC har före valet strävat efter en demokratisk monarki. NC beräknas ha ca en miljon medlemmar vararv 20 000 är aktiva.

CPN-UML, Communistparty Nepal United Marxist Leninist grundades 1949 och beskriver sig som en politisk representant för arbetarna och patrioterna. CPN-UML vill utveckla Nepal till att bli en välfärdsstat med socialskydd, utbildning för alla och full sysselsättning. Partiets guidelines är Marxism, Leninism och socialism för att uppnå sina målsättningar. De stöder också ett mångpartisystem.

Detta som bakgrund till de största partierna. Det kan också noteras att i Nepal fungerar partierna på tre nivåer, studentförbunden, ungdomsförbunden och själva partiet. I ungdomsförbunden kan egentligen vem som helst vara aktiv, som inte ännu uppnåt position inom partiet. Detta betyder att även män (oftast män som var med i alla organisationer) i t.ex. 45-50 års åldern kunde vara med i ungdomsorganisationens verksamhet. I studentförbunden var det däremot oftast endast studerande, vilka var närmare åldern för de finlandska delegaterna.

Cross-party Co-operation

Under flere semiarier diskuterade vi samarbete och vad man kan ha för nytta eller stöta på för utmaningar gällande cross-aprty co-operation, partigränsöverskridande samarbete. VI kunde sjävla konstatera att många kampanjer som vi gjort tillsammans har varit lyckade. Bland annat storsatsningen på studiestödskampanjen ”upp med den” var ett av våra exempel på gott samarbete. Visst kunde vi också konstatera att det inte alltid riktit fungerar och att vi självfallet också har områden där vi inte kommer överens. Det konstatterades att vi kanske också i Finland borde ha en motsvarande organiserad platform som ungdomspolitikerna i Nepal har, dvs att ungdomsöfrubndes ordföranden eller andra representanter regelbundet träffas för att höra vad som är på gång och i organisationerna och vad det finns för gemensamma målsättningar. Detta skulle garanterat underlätta förberedandet av gemensamma utspel och liknande.

Slutligen kan man konstatera att ugndomsförbunde n kommit rätt långt i sitt arbete i att hitta gemesamma former att samarbeta. De har jobbat hårt och har lärt känna varandra bra. En av hörnstenarna för samarbete är tillit och att man kan lita på den andra. Det var otroligt att se att dessa personer, som inte så länge sen upplevt inbördeskrig och där stått på olika sidor, nu kunde hitta gemensamma målsättningar för arbetet.

Det borde vi också göra mera i Finland – satsa på det vi kan hitta gemensamma lösningar kring och inte alltid koncentrera oss på olikheterna. Det ger mer i det långa loppet att samarbeta än att köra eget solo.

- Minna Lindberg

Del III om utbildningssystemet kommer publiceras under veckan

Liberalernas vagga

Hela världens liberaler, alla mellan reykjavik och johannesburg, manila och lima, har samlats till Belfast. För i helgen har Liberal International sin kongress här (alltså IFLRY:s moderparti). Från SFP är vi Thomas Bergman, jag och Markus Österlund kommer imorgon. Idag har inte riktit nåt jätte dramatiskt hänt, snarare har det varit mest formaliteter och mycket säga hej. Förvånandsvärt många bekanta har jag också hittat, vilket jag inte alls räknat med.

Belfast är en historiskt och politiskt sett en väldigt spännande stad. Bara hotellet vi har kongressen på har för inte så många år sen varit Europas mest bombade hotell - med 70 bombningar mot det som värst. Partierna har sinsemellan tagit mammutsteg i samarbetet, då man förut inte kunnat sitta i samma flygplan ens och nu jobbar med en grupp Irakier från olika etniska grupper där, för att söka former av samarbete. På gatorna kan man, om man inte letar efter dem, inte ens urskilja om man rör sig på katolsk eller protestantisk mark. Utveklingen går alltså frammåt i rask takt.

Ikväll blir det öl smakande med de andra ungdomarna från Iflry. Mitt batteri till datorn är nästan slut och glömde självfallet adapetrn hemma. Så eventuellt skriver jag mer om personvalen och den egetnligan poltiska debatten imorgone eller först nästa vecka...

Trevlig liberal helg :)

Minna Lindberg - live från hotel Europa där LI Kongressen hålls 15-18.5.2008

Bilder från Nepal

Vy över Kathmandu

Tegelfabrik utanför Kathmandu


Potatissäckarna måste bäras från åkern







Eekku Aromaa, volontär för Demo (från Vino) fascinerade barnen i Dalitsamhället med såpbubblor





Dalitbarn










Tommi Otamo från Sannfinländarna
ute bland hantverkarna i Dalitsamhället














FOTOGRAF: Jari-Pekka Kaleva, Socialdemokratiska ungdomsförbundet

Expedition Nepal

Skrivet av Minna Lindberg, SU:s representant på Demo Finlands resa till Nepal

Bakgrund

Målet för resan var att den Finländska delegationen skulle dels diskutera utbildnignsfrågor med den Nepalesiska platformen bestående av en representant från varje ungdoms- och studenförbund i Nepal. Dettta inom ramen för projektet ”Education for all” som är en av tyngdpunkterna för Finlands bistånd i landet. Dessutom skulle man också diskutera ”best practices” från tvärpolitiskt samarbete mellan ungdomsorganisationerna. Soluppgång i Nagarkot (ca 2200 möh)

Därför var det viktigt att delegaterna från Finland skulle vara förtrogna med både skolfrågor – främst grundutbildning, och i organisationernas samarbete genom historien.

Resan förbereddes med ett par träffar på Demo kansliet i Helsingfors där både tidigare delegationer och den nu åkande träffades för att diskutera vad det riktigt handlar om, praktiska frågor och hur vi ska dela upp ansvaret under resan. Dessutom ordnades en skype videkonferens med en mindre delegation i Nepal, för att diskutera det Constitunaion Assembly (CA) val som precis uträttats där den 10.4.2008.

Väl framme – lungorna fyllda med smogg och förväntan

Vi landade efter en ca 20h lång resa på Kathmandus internationella flygfält tidigt på morgonen. Jag hade fått en riktig upplevese av den tillbakalutade, lugna ”det ordnar sig nog mentaliteten”. Så jag tar en liten avstickare för att berätta det;

Flygresan till Kathmandu går som följande, man checker in i Helsinfgors men tar en 8h transit på Indira Gandhi i New Delhi under natten, innan man fortsätter till Kathmandu. Nåväl, vid första check-in på finnair i Helsingfors lyckades man blanda ihop min turbiljett med returbuljeten, vilket märktes först då jag satt i planet i New Delhi. En slipsklädd herreman stegar in och vill ha min biljett, vilket slutar med att han tar alla mina biljetter – han har ju redan returen från tidigare. Efter en stund inser jag att mannen inte tänker komma tillbaka och att planet är klart för att åka iväg. Smått panikslagen kontaktar jag flygvärdinnorna som säger att han nog inte hade nån rätt att ta min biljett och det blir litet av en sitution också mellan personalen. Slutligen konstateras att inget problem, jag får biljetten framme i Kathmandu. ”They will find you”. Jaha, det är väl bara att tro det då, så jag får sätta mig på min plats. Framme i Kathmandu frågar jag genast av ground staffen var jag kan få tag på biljetten. Efter förhandling och jag visat kvitto konstaterar kvinnan att jag måste registrera mig först, skaffa visum och sedan hämtar hon biljetten ”I will find you then, okay”. Just så. Visum, stämplar och annat och efter ännu en ”I will find you” börjar jag bli något orolig för hemresan. Men efter att alla bagage har hämtats och jag har slutat oroa mig för att kvinnan inte skulle hitta mig, så kommer hon fram till mig med en vit papperslapp. Det var ett kvitto på min biljett, som jag skulle få då jag checkar in vid hemfärden. ” Don’t worry, this is a valid ticket, and I will be at the check in counter. Don’t worry, I will find you”. Och verkligen, då vi star på lördagen, bagagen fulla av erfarenheter, känslor och magsjuka, en vecka senare, så ser jag samma kvinna le mot mig och säga att allt är okay, min biljett är klar!

Det finns hur mycket som helst att berätta från resan, men jag ska koncentrera mig på två omrdåen, som också var tyngdpunkterna för resan: Crossparty co-operation och Education for all.

Sådär generellt sett kan jag sammanfatta mina erfarenheter och känslor om Nepal i följande adjektiv:

Fascinerande - kulturen, religionens närvaro, klädsel, klimatet, naturen

Oerhört gästvänligt - äkta glädje och intresse för oss Finländare, alla välkomnade oss och hade välkomstgåvor, hur fattig man än var så bjöds det alltid på te, joghurt eller annat som man råkade ha hemma. Vi möttes också av välkomstkomitter på minst 20 personer varje gång, så uppslutningen på programpunkterna var stor

Smutsigt och förorenat - det märktes nog direkt att Kathmandu är en av världens mest förorenade stad. Det var inte endast mängden trafik och avgaster från de uråldriga bilarna, tuktuk:arna, mopederna och motorcyklarna. Utan också mängden avfall som fanns på gatorna, i dikesrenarna, i floden (vars vatten var snarare svart av smuts)...

Fattigt - hungersnöd och fattigdom var påtagligt både inne i staden Kathmandu och uppe i bergsbyarna som vi besökte. En by, flere kilometers vandring upp längs bergen, hade inget ordentlig dricksvatten så de fick bära själva sitt vatten i korgar. Av dessa barn gick inte många i skolan, eftersom de behövdes från tidig ålder i ar bete på åkern (flickorna) och på tegelfabriken (pojkarna). Dessutom hade inte föräldrarna råd att betala administrationsavgiften på 6€ (för hela grundskolan) och då fick man inget skolmaterial eller skoluniform... Också kastsystemet var fortfarande i aktivt bruk. Mer om erfarenehter från "de kastlösas", Daliternas, samhälle i del II.

Vackert - människorna klär sig väldigt vackert, framför allt kvinnornas färggranna och glimmande sari-klädsel men överlag kan man säga att det var vackra människor. Också naturen runt omkring var väldigt vacker. Tyvärr så g vi inte Mt Everest pga dimma och moln, men de bergskedjor vi såg var nog ändå vackra (se bild). Massor grönt, blommor, natur, risodlingar, spännande tempel och byggnader


Ett besök i ett u-land är alltid en ny upplevelse som får besökaren att fundera på sitt eget liv, sina värderingar och sina val i livet. Så också det här besökte i Nepal, och intrycket var ännu starkare än från länder jag tidigare besökt. Men en sak blev fullständigt klar för mig - vi kan inget annat än höja biståndet till MINST 0,7% av BNI. Det är mycket enkelt - vi måste prioritera vårt internationella ansvar. Och visa solidaritet och medmänsklighet med dessa männsikor. En stor del av dem nås inte av det som "liberalt" anses vara det bästa biståndet - handeln. De flesta lever i sitt eget samhälle, där skeenden utanför byn inte har betydelse. För endast vad som sker i byn har betydelse för den egna överlevnaden!

Fortsättning följer; då behandlar jag teman som diskuterades EFA, Education For All samt Cross-party co-operation. Detta i blandning av intryck från Liberal Internationals kongress i Belfast från och med imorgon. So stay tuned ;)