Syftet med resan var att bekanta sig med slovakiska språkets ställning i Ungern. Slovakerna utgör Ungerns största språkliga minoritet bland sammanlagt 13 minoriteter i landet. Mina personliga förväntningar inför besöket var att få nya perspektiv på vad minoritetskap innebär i en annan kontext, samt dela med mig av mina erfarenheter som finlandssvensk. Tyvärr uppvägdes inte mina förväntningar, men anser ändå att besöket var lärorikt.
Detta studiebesök var ett av många inom ramen för ett utbytesprogram mellan Finland och Ungern gällande ungdomssektorn. Mer explicit behandlade detta besök i praktiken alla minoriteter i Ungern som helhet, med speciell fokus på serbiska skolor, romernas situation, grekiska språkkurser och ungrar utomlands. ”Den finska delegationen” som tog del av själva besöket bestod av mig själv, Ida Ahlbom, Sabine Nygrund och Antonia Prinsén.
Måndagens program inleddes med ett besök på statsministerns kontor, departementet för nationella och etniska minoriteter. En representant från departementet berättade om den nationella policyn för minoriteter och genom vilka kanaler minoriteterna kan göra sin sak hörd. Den ungerska grundlagen skyddar minoriteterna och garanterar deras påverkningsmöjligheter, såsom minoritetsautonomi genom egna rådgivande parlament. Vi fastnade vid att minoriteternas egna rådgivande parlament är, just det, rådgivande och att det nationella parlamentet därför indirekt kan frångå minoriteternas önskemål (lokala myndigheter måste dock följa minoriteternas riktlinjer). Ett än större problem gällande minoriteterna är dock svårigheterna kring att kartlägga hur många minoritetsmedlemmar som finns bland den ungerska befolkningen. Flertalet ungrar har undvikit att ange huruvida de tillhör en nationell/språklig eller etnisk minoritet i de folkräkningar som gjorts 1990 och 2001.
Följande dag bjöd på en del sightseeing i ett etniskt diverst område utanför Budapest, men vi gjorde också ett besök i en serbisk skola (barnträdgård till gymnasium) i centrum av huvudstaden. Under samtalet med skolans rektor insåg vi att tvåspråkighet inte är lika värderat i Ungern och att i motsats till finländska föräldrar, så skickar en- eller tvåspråkiga föräldrar hellre sina barn till en ungersk skola för att garantera barnets kunskaper i ungerska. Ungrarna har alltså en del att lära om vilka dörrar flerspråkighet kan öppna i EU t.ex.
Onsdagen inleddes med ett möte med ungerska parlamentariker som jobbar med minoritetsfrågor och det civila samhället – en diskussion som kom att handla om romer i Ungern och som kändes väntad, men något oanvändbar för vår ”delegation”. Dagen fortsatte med ett mycket informativt besök på den finska ambassaden hos Janne Vilén, som gav oss en bättre helhetsbild av utbytesprogrammet såväl som verkligheterna bakom politiken i Ungern. Vilén är en nyckelperson i detta utbytesprogram och ville gärna utveckla och vidga verksamheten inom programmet. Onsdagen avslutades med en besök hos Terra Recognita, en organisation som jobbar för ungrare utomlands – detta var första gången gruppen verkligen upplevde att vi fick igång en diskussion och att båda parter kunde dela med sig av sina erfarenheter.
Även om hela studiebesöket till Budapest och Ungern var mycket informativt och kvantitativt, så upplevde hela gruppen, liksom jag själv, att vi inte kunde göra tillräckliga jämförelser med vår egen situation. Vi fick aldrig diskutera och reflektera tillsammans med andra unga, vilket enligt min tanke är hela idén med program såsom detta. En del av programpunkterna, som att vi fick se på då en grupp ungrare dansade grekisk folkdans, var inte över huvud taget ändamålsenligt. Jag vill ändå betona arrangörernas goda intentioner och programmets goda potential. Mottagandet var fantastiskt, men metoderna måste alltså tänkas över inför framtida projekt – samma gäller hanteringen av minoriteter i Ungern.
(Lena Höglund)
