IFLRY seminarium: Inclusion: You(th) are part of the discussion

Söndagen 1 augusti hoppade jag på flyget till St. Petersburg för att delta i IFLRY:s seminarium ”Inclusion: You(th) are part of the discussion”. Väl framme på Pulkovo international airport träffade jag Gesine Röder och Christian Scmidt för att tillsammans med dem ge oss på äventyr, även kallat hitta hotellet. Efter buss, metro, hjälpsamma danska pensionärer och en promenad genom ett stekhett centrum av staden hittade vi slutligen till Hotel Saint Petersburg, som skulle bli vårt hem den följande veckan. Efter att ha checkat in och anmält oss närvarande till seminarieteamet hann vi precis få i oss en svalkande minipepsi innan det var dags för namnlekar. Hur barnsligt det än kändes först kan jag med facit i hand erkänna att det troligen enbart var tack vare de fåniga namnlekarna som jag redan efter första egentliga dagen av seminariet kunde alla 30 deltagares namn. Efter namnlekarna hade vi inget planerat program, så vi drog helt enkelt till närmaste matbutik för att köpa vatten och annat i dryckesväg varefter vi bänkade ner oss vid åstranden på andra sidan vägen från hotellet och umgicks en stund innan det var läggdags.

Följande dag, måndag, inleddes seminariet. Vi promenerade i samlad trupp från hotellet till Yablokos St. Petersburgkansli där seminariesessionerna hölls. Ganska snabbt insåg vi att ”helt här nära” och ”inte alls så långt att gå” kan uppfattas lite olika av olika människor. Väl framme på kansliet inleddes seminariet med isbrytande lekar och introduktion av temat och både muntlig och skriftlig presentation av förväntningar, varefter vi begav oss till vårt lunchcafé (som även det var beläget ”riktigt nära”). Efter lunchen delade vi in oss i grupper enligt vilka samhällsgrupper som vi anser att behöver inkluderas i vår organisation där hemma. Tillsammans med Gesine från Junge Demokraten i Tyskland, Christian från Radikal Ungdom i Danmark och Tim från JOVD i Holland funderade vi över hur man kunde bära sig åt för att nå även andra än gymnasie- /universitetsstuderande ungdomar. Idéer som kastades fram var allt från hur man kunde göra sitt budskap mer lättförstått till att ordna riktade evenemang. Dagens sessioner avslutades med en genomgång av vad som redan gjorts eller redan görs för att motverka exkludering i våra organisationer, varefter vi indelades i mindre så kallade hemgrupper och reflekterade över dagen. Därefter var det dags för middag på hotellet och en ledig kväll, som en del av oss utnyttjade med att vandra iväg längs Neva mot centrum för att beundra de vackra byggnaderna. Vi blev dock uppmanade att vara tillbaka vid hotellet senast kl 01.30, eftersom alla broar över ån öppnas till natten för att låta skepp passera och följande möjlighet att ta sig över till hotellets sida av ån inte är före kl 05.00 då broarna stängs igen.

På tisdag fick vi en presentation av Friedrich Naumann Stiftung om vad stiftelsen jobbar med och vad de stöder, och presentationer av några deltagare om hur man jobbar med inkludering i Canada, Brasilien och Nederländerna. Därefter hade vi en liten paneldiskussion med Tatyana Dorutina från League of women voters och Valerey Sozaev från Russian LGBT network som berättade om sina respektive organisationer samt hur kvinnor och homosexuella diskrimineras i Ryssland, både inom politiken och i samhället i stort. Det intressanta med panelen var att den gick på ryska och vi fick simultantolkning, något som jag i alla fall inte varit med om förut. Det var nästan chockerande att höra på de två talarna och den verklighet de målade upp: Det finns ytterst få kvinnor inom politiken i Ryssland, och inga kvinnliga partiledare. Oegentligheterna kring valen och korruptionen gör att det är väldigt svårt för kvinnor att komma in i politiken, och även om de flesta partier internt har infört kvotering fungerar det endast till pappers och inte i praktiken. Homosexuella upplever inte bara diskriminering inom politiken, utan själva atmosfären i landet är väldigt homofobisk. Staten har till och med förbjudit gayfestivaler. Det mest upprörande av allt är att diskriminering av homosexuella inte räknas som diskriminering enligt rysk lagstiftning!
Efter paneldebatten var det lunchdags, varefter vi hade ett grupparbete kring kvoter, vilket som alltid i dessa sammanhang ledde till livliga diskussioner. Jag var i gruppen som hade som uppgift att hitta på möjliga andra lösningar för att säkra minoriteters representation, de andra två grupperna diskuterade exempel på hur införandet av kvoter fungerat respektive inte gjort det. Det fanns bra exempel både på hur kvotering lyckats, som i Marocko där man efter att ha infört kvotplatser för kvinnor numera har minst 12 % kvinnliga ledamöter i parlamentet jämfört med 1,5 % innan, och emot så som i Slovenien där ledamöter invalda på kvotplatser för minoriteter inte är motiverade utan använder tiden i plenum till att sova. Alternativen till kvoter som vi kom fram till var (förutom det vi kanske ser som självklarheter såsom lika lagar och rättigheter för alla och jämlik rätt till information) antingen ett kvasi-kvot system där gruppen som bestämmer om till exempel sammansättningen av en lista i listval består av representanter från alla grupper, eller införande av extrem proportionalitet. En fråga som dryftades i samtliga arbetsgrupper var huruvida alla grupper ens vill ha en representant från sin egen grupp, och om vi kanske missar poängen med att varje person borde ses som en individ, inte som en del av en grupp. Efterpresentationerna av vad grupperna kommit fram till samlades vi i våra hemgrupper innan vi återvände till hotellet för middag och förberedelser för kvällens Cultural Evening, som inleddes på Yabloko-kansliet men på grund av dålig luft och hetta snabbt flyttades till åstranden så fort alla fått hålla sina presentationer.

Onsdagen inleddes med en föreläsning under temat ”European answers to exclusion”. Natalia Evdokimova, aktiv i Yabloko och specialiserad på mänskliga rättigheter, föreläste om Europarådet, europeiska människorättskonventionen, europeiska människorättsdomstolen och andra europeiska konventioner och hur de implementerats och efterföljts (eller inte efterföljts) i Ryssland. Även om det mesta var bekant från tidigare var det intressant att höra hur saker och ting fungerar i Ryssland. Föreläsningen avslutades med en genomgång av god och dålig praxis från olika europeiska länder och några tankar kring inkluderande undervisning. Bland exemplen på mindre god praxis kan nämnas att det ordnas ”Miss Homeless” tävlingar, där hemlösa skönheter under tävlingens gång får smaka på hur det känns att ha ett tak över huvudet och annars också ha det bra ställt men efteråt kastas tillbaka ut på gatan, eller ”homeless Big Brother”. Båda tävlingarna är exempel på hur man banaliserar en marginaliserad grupps tillvaro istället för att vidta åtgärder för att inkludera dem i samhället.

Efter en kort kaffepaus fortsatte vi med ett väldigt intressant pass i två delar. Först fick vi en kort introduktion till den omtvistade europeiska ungdomskonventionen, en planerad konvention som skulle samla alla rättigheter som berör unga i ett dokument. (Keskustanuoret hade en resolution till GA i Haag i november 2009 om att IFLRY skulle stöda motionen, och SU talade för resolutionen där eftersom Keskustanuoret pga. trubbel med medlemsavgifterna inte hade rösträtt. Resolutionen förkastades dock med klar majoritet) Efter introduktionen delades vi in i fyra grupper, varav två skulle hitta på argument för och två emot motionen om antagande av konventionen. Steg två var att vi skulle debattera om konventionen utgående från våra argument, i det här skedet hade de två grupperna med argument för respektive emot slagits ihop. Debatten inleddes med två treminuters talturer per grupp, varefter ordet var fritt för båda grupperna i tur och ordning. Även om det stundvis blev lite kaotiskt då det var flera olika personer som talade ur båda grupperna och resonemangen därmed hoppade lite fram och tillbaka blev det en riktigt givande debatt. Klart var dock att argumenten emot motionen var starkare och mer faktabaserade än de som var för, då många av debattinläggen för motionen handlade om drömmar och möjligheten att tro på en bättre framtid. Argumenten emot var rätt cyniska men det fanns en viss poäng i dem, till exempel att det inte är lönt att göra en till konvention som i princip bara upprepar det som redan konstaterats i andra europeiska konventioner, utan att man istället borde sätta resurser på att se till att de existerande konventionerna verkligen efterföljs. Avslutningsvis fick vi alla anonymt rösta för eller emot, samt uppge ett argument som stöd för vår åsikt. Då rösterna och åsikterna publicerades några dagar senare var det en betydlig majoritet som röstat emot, de flesta med argumentet om att det redan finns konventioner som är till för att säkra samma rättigheter. Därefter var det dags för lunch varefter vi hade en ledig eftermiddag, något de flesta använde till att se på staden. Tillsammans med några andra besökte jag Eremitaget, och konstaterade att två timmar är alldeles för kort tid att hinna se någonting alls där! På kvällen hade vi middag i centrum, och efter det åkte många av oss på en båtrundtur i kanalerna och ute på Neva.

Torsdagens seminariepass inleddes med två intressanta föreläsningar om kommunikationsstrategier och hur man får ut sitt budskap. Därefter följde tre föreläsningar om ”the tools available”, som i praktiken gick ut på att National Democratic Institute, Friedrich Naumann Stiftung Für Die Freiheit och Europarådets representanter berättade om olika finansieringsmöjligheter man har tillgång till genom dem och hurdana seminarier och utbildningar de kan hjälpa till med att ordna. Även om det var riktigt nyttigt att få höra om alla olika möjligheter man har till finansiering av och stöd för seminarier och utbildningar blev det lite för många föreläsningar där man endast satt och lyssnade, utan vare sig möjlighet till eller behov av reflektion från deltagarnas sida. Som tur var eftermiddagspasset mer praktiskt, vi fick dela in oss i grupper som fick framställa olika delar av en handbok om inkludering som kunde förmedlas till alla medlemsorganisationer, något som förhoppningsvis kommer att bli slutresultatet av seminariet. Jag anmälde mig frivillig till gruppen som skulle fundera på riktlinjer för arbetet med inkludering, mest för att ingen anmält sig till gruppen och jag personligen inte hade så stor skillnad i vilken grupp jag arbetade. Fyra personer till följde mitt exempel, och vi kom snabbt igång med ett brainstormingarbete som resulterade i flera klottriga A4:or och mycket lite konkreti. Då vi plötsligt insåg att vi ska vara klara om 40 minuter blev det nästan panik i gruppen, men efter några missförstånd om vad man egentligen menar och varför man anser att en viss del är viktigare än en annan kunde vi till slut enas om ett upplägg som alla var nöjda med. Slutresultatet var mycket konkreta steg för steg instruktioner för hur man kommer igång med arbetet för att motverka exkludering, kallat ”ABC to Inclusion”.

Efter kvällens middag promenerade vi tillbaka till Yablokos kansli för att ta del i ett ”politiskt café”, en debatt mellan Youth Yablokos St. Petersburg-ordförande och två representanter för ”Förenade Rysslands” ungdomsavdelning. Publiken fick ställa frågor och ämnen som kom upp var bland annat pressfrihet, presidentvalet 2012, demokrati, ungas påverkningsmöjligheter, Rysslands utrikespolitik och maktfördelningen. Det var verkligen intressant att få en inblick i det politiska dagsläget i Ryssland, och man måste uttrycka ett stort tack till Förenade Rysslands ungdomsavdelning som ställde upp på debatten, eftersom deras moderparti envetet vägrat ens diskutera med Yabloko (eller andra oppositionspartier för den delen). Men nog var det nästan skrämmande att sitta och lyssna på unga killar i ens egen ålder som anser att ”folk på landsbyggden inte ens behöver objektiv information via fria tv-kanaler eller tidningar, för de är ändå inte intresserade av politik”, eller att det är demokratins fel att det finns alkoholister och drogmissbrukare i Ryssland, ett mer auktoritärt samhälle skulle hålla bättre ordning på medborgarna och innan Sovjetunionens fall hade man inte sådana problem.

Fredagen, som var sista dagen av seminariet, inleddes med att arbetsgrupperna från föregående dag fick presentera det man kommit fram till. Eftersom min grupp utarbetat riktlinjer för att komma igång var vi först ute, varefter två grupper presenterade strategier för att nå målgrupper och det hela avslutades med tre olika förslag på konkreta åtgärder för att tackla problemet. Det var intressant att se hur olika infallsvinkel grupperna som arbetat med samma ämne hade. Under presentationerna uppdagades även en paradox som så att säga övergreppade hela seminariet: Samtidigt som vi å ena sidan hela veckan påpekat vikten av att se varje människa som en individ oberoende av bakgrund, ras, religion eller andra särdrag, utan att gruppera folk utgående från förutfattade meningar sitter vi å andra sidan ner och funderar över strategier för att nå dessa grupper!

Efter presentationerna och diskussionen funderade vi tillsammans på hur man kunde fortsätta arbetet och vad som skulle vara ett naturligt nästa steg. Vi var överens om att det vi gjort kunde sammanställas och finslipas till en handbok för medlemsorganisationerna, och att det skulle vara bra med ett forum på internet för att dela med sig av god praxis gällande inkludering och arbete som redan gjorts i organisationerna. Det ansågs även att man kunde kolla upp med seminariedeltagarna om ungefär ett halvår hur man lyckats implementera seminariets lärdomar i sina egna organisationer. Slutligen evaluerade vi seminariet både muntligt och skriftligt, och fick komma med önskemål om teman för kommande seminarier. Till sist hade vi en liten avslutningsceremoni där vi alla tilldelades var sitt ”diplom” som bevis på att vi deltagit.

Det här var det första IFLRY-seminariet jag deltagit i, och jag är väldigt nöjd med både upplägget och metodiken, som alltså var Non-formal Education” där man mera lär av varandra och genom att göra praktiska övningar och arbeta i grupper än genom föreläsningar. Jag tror att Svensk Ungdom kommer att ha nytta av en hel del av det vi lärde oss, och hoppas på möjligheter att dela med mig av erfarenheterna och min nyinhämtade kunskap inom kort.

Danica Vihinen