The Second Swedish Revitalization Conference, Stockholm 28-29.10.2011

Efter en kort metroresa till Stockholms universitet och en provisorisk presentationsrunda bland en del av de andra unga minoritetsdelegaterna, så äntrar vi universitetsbyggnaden för att inleda minoritetsspråkskonferensen. Vi, tre av finlandssvenskarna på plats, Sandra Grindgärds, Lena Höglund och Alexandra Furuhjelm (Folktinget), hinner knappt hälsa på konferensvärdarna innan sverigefinska radiokanalen Sisuradios reporter nappar tag i oss för en kort intervju kring ämnet ”vad kan göras för att återuppliva finskan i Sverige”. Då, liksom senare under konferensen, kom vårt svar att vara lagstiftning och attitydförbättring genom att ta fram mindre pretentiösa forum för språkanvändning (såsom Senja opettaa sinulle ruotsia) som ett första steg.

Sverigefinska Ungdomsförbundet hade bjudit in SU att delta i konferensen som var den andra av sitt slag. På konferensen samlades representanter från olika språkminoriteter som riskerar att dö ut i och med att nya generationer inte lär sig eller använder språket, samt för att det inte alltid finns ett tillräckligt institutionellt och juridiskt stöd för minoritetsspråket. Konferensen ville alltså finna ett svar på hur en dylik tendens kan förbyggas eller motverkas. På plats fanns ungdomsrepresentanter från Friesland i Nederländerna (frisiska), Pomeranien i Polen (kashubiska), gränsområdet till Polen i Tjeckien (polska), svenska Lappland (sydlappländska) samt från sverigefinländare och finlandssvenskar. Majoriteten av konferensen utgjordes av akademiska föreläsningar av en rad forskare inom ämnet minoritetsspråk: Jarmo Lainio (SWE), Leena Huss (SWE), Siv Björklund (FIN, språkbad), Jasone Cenoz (Baskien, språkbad), Durk Gorter (NL, språkbad), Annika Pasanen (FIN, språkbad i daghem), Ina Sinisalo (SWE, finska skolor i Sverige och språkbad) och Jeroen Darquennes (BE, sammanfattande ord om språkundervisningen).

Konferensen gav oss kunskap om en rad teoretiska och praktiska exempel på hur ramverk och modeller kan förklara språkattityder och stöda undervisningsreformer. Speciellt COD-modellen (Grim), dvs. Capacity-Opportunity-Desire eller dess alternativa tolkningar COW (Willingness) och COR (Readiness) såg vi som intressant då det handlar om att skapa förutsättningar för ett flerspråkigt samhälle. Också ”Catherine wheel” (consumtion= motiverande förståelse för varför man använder språket) och ELDIN tog fasta på intressanta faktorer på intressanta samband. Vi tyckte också att diskussionen om vem (vilken generation) som sätter målen för språkets nivå var intressant – vart vill vår generation föra språket i vår språkgrupp? Vems mål är det att upprätthålla en språkligminoritet? ”The speakers and their aspirations is what matters”, sade Jasone Cenoz. Intergenerationell överföring av språket var ett återkommande ämne, och det kunde konstateras att denna funktion minskar konstant i dag, trots tidvisa uppsving i språkens popularitet.

Som finlandssvenskar fick vi igen uppleva den positiva särposition som vi har i jämförelse med andra språkliga minoriteter. Vår utgångspunkt särskiljde sig från de andras eftersom vi bl.a. har en så pass mycket starkare juridisk ställning. I praktiken står förstås även vi inför utmaningar och attitydförändringar behövs även i vårt land. Det var intressant att höra på hur andra minoriteter upplever sin situation och hur de försöker skapa ett levande mångspråkigt samhälle. Vi bidrog aktivt genom att delge flera goda exempel på hur man kan jobba med att förbättra situationen för ett minoritetsspråk. Vi lyfte t.ex. upp kampanjer som radio x3m:s hurriksi.fi och folktingets broschyr ”ge ditt barn en gåva” som finns med i föräldralådan, eftersom förslag på konkreta åtgärder och projekt efterlystes.

Det som vi däremot ansåg vara mest relevant för oss var kontakten, stödet (för och av) och dialogen med sverigefinländarna. I den politiska retoriken stöder sig både positiva och negativa argument på hanteringen av finskan och svenskan i respektive Sverige och Finland. Tillsammans med både akademiska representanten Leena Huss och sverigefinska ungdomsrepresentanten Markus Lyyra kunde vi konstatera att goda och synliga relationer mellan de båda språkgrupperna är viktigt nu och i framtiden trots att realiteterna tar sig olika ut.

Sandra Grindgärds och Lena Höglund